Något om BORGÅ FBK som verkat sedan 1867 och Brandkårshuset i Borgå som byggts 1890

Borgå Frivilliga Brandkår r.f. som allmänt kallas för Borgå FBK, vilken förkortning jag också kommer att använda här i fortsättningen, är en av Borgå äldsta förening, alltså grundad år 1867.

– Den frivilliga brandkårsrörelsen har sitt ursprung i USA där den första frivilliga brandkåren för 269 år sedan grundades i staden Filadelfia. Äran att kallas brandkårens ”andliga fader” har tillfallit uppfinnaren och filantropen Benjamin Franklin. Idén spred sig också till den här delen av världen och till vårt land och tankar väcktes om bildande av frivilliga brandkårer också här.

– Tiden gick dock, det hade förvisso också tidigare funnits någon form av s.k. brandvakter som nattetid strövade omkring längs de smala gatorna och gränderna, så också i Borgå där de utropade den allvarliga bönen ”Guds milda och mäktiga hand, bevare vår stad för eld och brand”, men den bönen hjälpte förstås inte helt utan olyckan var ändå någon gång framme och då oftast med ödesdigra följder.

– Det var egentligen Åbo-branden år 1827 som gav upphov till djupsinniga överläggningar och långa förberedelser för att den första brandkåren i vårt land grundades och det var förstås i Åbo.

– Initiativtagaren var apotekaren Erik Julin och han har gått till historien som grundare av den frivilliga brandkårsverksamheten i vårt land.

Året var då 1838 eller precis 100 år efter det Filadelfia brandkåren hade tillkommit.
– Åbo kåren blev den ensamma svalan i 25 år, p.g.a. att man inte lyckades få de ryska makthavande med Kejsar Nikolai I i spetsen, att inse brand kårernas motiverade betydelse, men då Alexander II, med sina något friare vindar börjat blåsa över landet blev det möjligt för den frivilliga brandkårs rörelsen att skjuta nya skott.

– Året 1863 blev så det nyfödda intressets första fruktbringande år då Björneborgs FBK grundades och följande år 1864 grundades Helsingfors FBK, 1866 tillkom Nystads FBK och 1867 grundades så Borgå FBK och Viborg FBK. Borgå FBK är således den femte i ordningen av landets FBK:er
I februari 1867 skrev signaturen ”Figge” en lång artikel i Borgåbladet angående bildandet av en frivillig brandkår i vår stad. Den tankeväckande artikeln diskuterades ivrigt i staden och brandkårsidén verkade tilltala en hel del invånare i Borgå. Våren förde dock med sig andra viktiga uppgifter för initiativtagarna och man väntade till hösten med att förverklig planen på att sammankalla ett möte och under sommaren fick man grundligt låta idén mogna.
– Den 4 augusti hade rådman Gustaf Nyberg, som också stod bakom signaturen ”Figge” och därmed var huvudpersonen bakom idén, genom en uppmaning i ortpressen kallat samman intresserade stadsbor för att diskutera bildandet av en Frivillig Släcknings- och Räddningskorps i Borgå
stad.
Mötet hölls på Societetshuset och var mycket väl besökt. 130 personer antecknade sig som villiga att verka som arbetande medlemmar medan 20 personer anmälde sig som betalande understödsmedlemmar. – En interimskommitté fick i uppdrag att göra upp förslag till stadgar, där Helsingfors FBK:s stadgar skulle fungera som modell.

En vecka senare var det dags för det andra mötet, det var den 11 augusti. Stadgeförslaget godkändes utan ändringar, så ankom det på Kejserliga Senaten att stadsfästa stadgarna och vid mötet konstituerades Borgå FBK under namnet ”Frivilliga Brandkåren i Borgå stad”. Under detta andra möte antecknade sig ytterligare personer till kåren, så att inalles 182 personer blev arbetande och 38 personer understödande medlemmar. Bland de understödande medlemmarna fanns många prominenta personer, bl.a. Johan Ludvig Runeberg, så kåren fick sålunda en god start och ett gott anseende bland allmänheten.

– Kåren indelades i en släckningsdivision och en bärgningsdivision och medlemmarna fick önska till vilken uppgift de ville ansluta sig. På mötet valdes också kårens chefskap. Kårchef blev löjtnant Carl Sahlstein, efter att rösterna fallit lika för honom och rådman Gustaf Nyberg, men då Nyberg p.g.a. hög ålder frivilligt avstod från uppgiften till förmån för sin yngre medtävlare var valet därmed avgjort.
Släckningsdivisionens första chef blev handlande Lennart Simolin med kontoristen Holmberg som suppleant och som bärgningsdivisionens chef valdes kapten Åkerman och hans suppleant blev bokhandlaren Gustav Leopold Söderström.

– Den första styrelsen leddes dock av ordförande rådman Gustaf Nyberg. Övriga i styrelsen var flere välkända personer såsom handlande August Eklöf, fabrikör V. Strandström, justitierådman Otto Wegelius och kontoristen C. Lind och därmed kom verksamheten igång.

– Idag fungerar Borgå FBK fortfarande som en släcknings och räddningskår bland flere andra kårer inom Räddningsverket i Östra Nyland. Kåren är ett komplement till yrkesbrandkåren eller som den kallas ordinarie brandkåren, som inledde sin verksamhet den 16 oktober år 1905 i Borgå, då mycket blygsamt med dejourering av några man på brandstationen. Idag är den en rätt stor, välutbildad och rätt så väl utrustad ordinarie brandkår. Idag har vi i vår region tre ordinarie räddningsstationer med bemanning dygnet runt, nämligen i Borgå, Sibbo och Lovisa.

I slutet av 30-talet uppgjordes ett avtal mellan Borgå stad och Borgå FBK om släckningshjälp, men då fanns ännu inget sagt i brandlagen om dylikt avtal, men den 4 januari 1962 då en ny lag trätt ikraft från årets början, undertecknades ett egentligt avtal mellan staden och vår kår, vilket bl.a. innebar att Borgå FBK blev en s.k. avtalsbrandkår vilket betyder att det är en form av kommunalbrandkår trots att det gamla namnet, frivillig brandkår, fortfarande används. Det är alltså inte fråga om avlönat arbete som kårmedlemmarna gör och inte heller är vi på våra depåer i dejourering utan vid behov alarmeras vi av Nödcentralen för Östra och Mellersta Nyland per våra mobiltelefoner som vi bär med oss. Det betyder att vi egentligen hela tiden är i beredskap och inte har fasta arbetstider, när det gäller den här verksamheten. Det är dock frivilligt att ansluta sig och man har heller inte gjort något personligt avlat, så om det inte är tillfredställande att arbeta utan personlig ersättning så kan man själv välja att avgå. Men då man är medlem i alarmavdelningen inom kåren bör man dock tänka på sitt ansvar att vara tillgänglig vid behov.

– Borgå FBK har för närvarande slutit ett avtal med Räddningsverket i Östra Nyland att senast efter 5 minuter från att vi alarmerats skall den första enheten som består av en släckningsbil och en personal på 1+5 personer köra iväg från depån i Brandkårshusets bottenvåning och den andra enheten bestående av en personalstyrka på 1+3 personer, med den andra släckningsbilen köra iväg senast inom 10 minuter från alarmeringen.

– Kårens medlemsantal är idag inalles ca1 60 personer, fördelad på en alarmavdelning bestående av ca 40 personer och vilken leds av kårchef Tom Westerlund, vicekårchef Magnus Söderström och utbildningsansvariga Juuso Törhönen och Anders Vuojärvi samt ett antal enhetschefer.
– Den andra huvudavdelningen föreningsavdelning som leds av styrelseordförande Kennet Larsson, består av 4 underavdelningar: brandkårsveteraner som leds av Stig Sonntag och damavdelningen som består av en större grupp aktiva brandkårsdamer och några äldre passiva damer. Avdelningen leds idag av Linnéa Sonntag.

Så har vi vår ungdomsavdelning med c.15 medlemmar såväl pojkar som flickor i åldern 8 till 17 år och den leds idag av Anders Lönnfors. Vidare har vi c.30 personer och 1 företag som understödande medlemmar.
– Till våra understödande medlemmar hör bl.a. två pensionerade stadsdirektörer, stadsråden Per-Eric Nyholm och Per-Henrik Nyman samt Räddningsverket i Östra Nylands Räddningsdirektör i a. Boris Aarnio som börjat sin brandkårsbana som 10 åring i Borgå FBK:s pojk-kompani som avdelningen hette på den tiden och han var också trumslagargosse i kårens hornorkester.
Damavdelningen grundades 1949 och den kallades tidigare för damklubb. Man hade nog förstås under kårens tidigare verksamhetstid ofta behövt damers hjälp vid olika festarrangemang och andra tillfällen, men tidigare var det kårmedlemmarnas fruar som fick ställa upp. Vid kårens första årsfest hade enligt protokollet kårchefen Sahlstein i ett av sina tal riktat sig särskilt till stadens damer med en förhoppning att kårens medlemmar skulle ” i damernas hjärtan tända en sådan låga att också de skulle ingå i kåren”. Om han med de orden då redan syftade på att en damavdelning skulle bildas eller om han avsåg att det bland kårens medlemmar fanns många hurtiga ungkarlar som kanske kunde få en fru som sedan skulle vara till kårens förfogande när det behövdes serveringshjälp. Pojk-kompaniet, idag ungdomsavdelningen grundades år 1946, på initiativ av Maurits Seger som också valdes till dess första ledare med Birger Holmström och Bertel Gabrielsson som sina ersättare.
Vår utrustning idag är funktionsduglig och av relativt hög kvalitet. Vi har två stora släckningsbilar av märket Scania, årsmodellerna är dock 1993 och 1981, en manskapsbil av märket VW Caravelle, årsmodell 2000 och till den hörande en släpvagn utrustad med två motorsprutor och alla till dem hörande redskap.

Men så har vi också kårens första brandbil, en av märket Willys och är av årsmodell 1930. Den var i bruk ända fram till år 1968 då den avregistrerades, men är under de senaste åren restaurerad av duktiga brandkårister och är nu museibesiktade och återtogs i register och är nu vår paradbil,
som vi är mycket glada för att bevarats, då flere andra av kårens bilar gjorts av med på grund av att nyare och modernare bilar har anskaffats.
– Denna Willys blev den 19 september 1941 inkallad av armén för färd mot öster. Den tjänstgjorde i Generallöjtnant Pajaris truppförband och därav har den på bakdörren det truppförbandets emblem och som fått kvarstå som ett bevis på detta uppdrag. Bilen returnerades den 4 augusti 1943 i ett mycket
miserabelt skick. Staten erlade som bruks- och skadeersättning till kåren en summa på 13.797 mk, vilket just räckte till för reparationskostnaderna.
Då bilen returnerades behöll armén fortfarande brandredskapen och motorsprutan mot en ersättning på 30 mk per dag.

I kårens årsberättelse för år 1940 kan man läsa ett citat som närmast med tanke på storbranden efter bombardemanget den 13 februari i Borgå lyder:
” Den lärde oss, att det är stort att vara brandkårist”.

Då det inte är alldeles vanligt att någon vill göra något för sina med människor utan att själv få någon ekonomisk vinning av arbetet. Idag kanske man istället mister sin lön för den tid man ställer sig till samhällets hjälp, kanske t.o.m. inte har rätt ens att avlägsna sig från sin arbets
plats utan vissa risker, men dock offrar en stor del av familjelivet och fritiden till den utbildning och övning som idag krävs också av en avtalsbrandkårist och till det egentliga räddningsarbetet och så allt underhållsarbete, vilket i en kår med stor alarmeringsfrekvens är i proportion mycket omfattande.
Men det är kanske för egoistikt tänkande idag.

Som jag tidigare omnämnt, grundades Borgå FBK år 1867 men till att börja med var kårens enkla utrustning inhyrd i ett utrymme vid kyrkotorget och möten och sammankomster hölls på Societetshuset.
Senare eller år 1869 då mera redskap anskaffats som t.ex. en brandspruta och planerades att köpa en vattenvärmningsapparat blev det nödvändigt att få tag på ett varmt förvaringsutrymme och det lyckades man med, genom att i bagare Saréns gård, Nr 16 i II kvarteret eller Mellangatan 16 få hyra ett
rum med eldningsmöjlighet för 80 mk per år och skomakare Herman Sundén åtog sig att mot en ringa ersättning sköta om uppvärmningen.
Hyresvärden höjde dock hyran senare till hela 225 mk per år men kåren fick då också rätt att göra behövliga ändringsarbeten. År 1874 krävde hyres värden igen en rätt kraftig hyresförhöjning och kåren tillsatte en kommitté med uppdrag att leta upp ett annat lämpligt lider för depån.
Troligen lyckades inte kommittén hitta något lämligt utrymme, för depån kvarstod i Saréns gård ända fram till det att det egna huset var färdigt.

Vid kårens höstmöte den 9 december 1888 föreslog kårens vicekårchef, bryggmästaren Robert Wilhelm Ekblom, som vi ser avbildad på en tavla i kårhusets festsal, målad av Louis Sparre, även han kårchef i Borgå FBK, att ett eget hus skulle uppföras, han hade också färdigt gjort ett förslag, en
planritning vad huset skulle inrymma och det var då fråga om en samlingssal, en tambur, ett biblioteksrum, en läsesal, en kammare och ett kök och en redskapsdepå. Ekblom hade också gjort en kostnadskalkyl på 13.500 mk utan brädfodring.

Vid ett extra möte en vecka senare blev förslaget enhälligt godkänt att ett eget hus skulle byggas och en byggnadskommitté tillsattes, som bestod av herrarna Ekblom, Bergström, Lindroos och vaktmästare Rosqvist.
Stadens arbetarförening gjorde vid samma möte en anhållan om att kåren skulle beakta utrymme också för den föreningen i sitt kårhus, men den anhållan avvisades.

Till den 12 maj 1889 hade kåren fått två förslag av arkitektbyrån Kiseleff & Heikel i Helsingfors hur huset kunde se ut. Det ena förslaget var att alla utrymmen skulle vara i samma plan och det andra vilket kåren godkände var att branddepån skulle vara i en våning under de övriga utrymmena eller
så som huset idag ser ut. Den original ritning som presenterades finns ännu idag inramad hängande på väggen här i lilla salen invid. Ett approximativt kostnadsförslag gick ut på 23.000 mk.

Nu gällde det då att få tag på en lämplig tomt och kårchefen Tojkander
föreslog den s.k. Askolinska tomten i hörnet av Kyrkogatan och Krämare gatan, vilken också ansågs lämplig. Det blev köp av och det gick ganska enkelt att underhandla om just den tomten, då den vid det tillfället ägdes av just kårens vicekårchef Robert Wilhelm Ekblom.
Enligt då gällande lag skulle byggnadsärendet godkännas av senaten och i oktober var byggnadsplanerna och kostnadsberäkningarna stadfästa.

Arbetet kom igång i rask takt och på Runebergsdagen den 5 februari 1890 då kåren var samlad för att hylla nationalskalden på hans födelsedag hade
man reglerat arbetet så att den första ”sockelstenen” kunde nedläggas. Vid en högtidlig ceremoni deltog hela kåren i uniform och i stenfotens syd östra hörn inmurades en blycylinder i vilken man inlagt landets gångbara mynt i silver och koppar, ett exemplar av kårens stadgar och dessutom en
skrivelse på pergament som lydde som följande:

BILD

Så otroligt som det än verkar invigdes huset den 19 oktober kl. 17 samma år i närvaro av hela kåren jämte musikkapellet. Någon skild inbjudan till enskilda personer hade inte sänts ut, men ett meddelande i ortspressen hade ingått att den som ville var välkommen att närvara vid festligheten.
I Borgåbladet ingick i december en annons under rubriken NÖJEN där det nämndes om att huset skulle invigas.

Det nya kårhuset anlitades flitigt, såsom också idag, som samlingslokal för möten, bröllop och andra tillställningar. Som första vaktmästare och ekonom för huset antogs fabrikör Albert Hagström. Man sökte också hos vederbörande myndighet om rätt att vid
”särskilda tillfällen, som det hette, uti kårens lokal få utskänka sprit- och maltdrycker” och den restaurationen förestods av kårhusets vaktmästare. Beslutet stötte givetvis många och bl.a. i Borgåbladet påtalades utskänkningen och man påstod att den bedrives på ”ett icke tillbörligt sätt”.
Med åren blev alkoholserveringen föremål för allt skarpare kritik och från år 1898 beslöt man att inte mera anhålla om generell utskänkningsrätt utan endast för speciella fall söka om tillstånd. År 1905 beslöt kåren definitivt att framtiden ”å utfärder och sexor bortlämna brännvinet”. Det beslutet skulle
gärna få gälla än idag, men då skulle vi nog ha problem med uthyrningen.

Bröllopsfesterna blev också ett problem då grannarna klagade över att deras nattro blev störd av musiken och kåren beslöt då att bröllop bör avslutas senast kl. 4 på morgonen. Idag då restaurangerna håller öppet till
kl. 4 har vi dock i husets ordningsregler att fester bör sluta kl. 1.

Huset planerades med stor framsynthet för huset har under sina 120 år inte i nämnvärd grad förändrats, men år 1908 tillbyggdes scen och sidorum och i botten våningen intill depån byggdes verkstadsutrymmen som
handlande E.L. Martin hyrde som sin Welociped & Remontverkstad. År 1909 lät man mura om kakelugnarna i salen då man konstaterat att de till sin konstruktion var rätt olämpliga och ”i allmänhet givit ett dåligt resultat”, som det är skrivet i protokollet.

Man hade också år 1900 låtit installera elektriskbelysning i depå eller samma år som R.W.Ekblom grundade Borgå Elektricitetsaktiebolag. 1904 installerades sedan elektrisk belysning i hela huset. Salen har varit försedd med två stora kristallkronor men utbyttes senare till
mera effektiva armaturer och de har nu igen utbyts mot 6 stycken sexarmars kronor och 2 stycken två armars lampetter på väggen samt 2 stycken fem armars kronor i lilla salen.

1911 byggdes ett slangtorkningstorn av tegel med en yttre ställning av trä, för att sommartid torka brandslangarna utomhus och samtidigt fungerade den ställningen som övningstorn för hakstegar.

1945 krävde ordningsmakten att ett klädrum skulle inredas i kårhuset för att den fortsättningsvis skulle få uthyras som festlokal och då ändrades ett klubbrum till klädloge och följande år byggdes en bostad för vaktmästaren
övre våningen och den tidigare bostaden kunde lösgöras för andra ändamål. Ritningarna för arbetet utfördes av kårchefen, byggmästare Emil Seger, som i 13 år verkade som kårchef.
Under krigsåren och åren närmast därefter hade man varken råd eller tid att sköta om huset underhåll. Följden var att festsalen började se rätt eländig ut och målningen flagade av ytterväggarna. Men först år 1952 ansåg kåren sig ha möjlighet att upprusta festsalen och fru Eva Olsoni anlitades som
färgexpert, medan målerifirman Welles som innehades av kårmedlemmen Valter Lempinen utförde arbetet. Två år senare utfördes så målning av huset utvändigt, vilket var alldeles för sent ty man var då tvungen att reparera stora delar av brädfodringen och listverket

Depån har också varit tvungen att byggas om och ändras i flere repriser då större fordon har anskaffats då den var planerad för hästvagnar, men alltid har man här tills lyckats hitta lösningar för att få plats för dagens stora moderna fordon. Inkörningar har ändrats från att från början leda ut mot
Krämaregatan till att som nu släckningsbilarna körs ut mot gården och manskapsbilen mot Kyrkogatan.
Gårdsplanen har också förstorats genom omplanering och asfalterats för att få plats för brandpersonalens privata bilar vid alarmtillbud och vid övningar samt för underhåll av redskapen.

År 1993 byggdes den gamla vedkällaren om, så att vi fick en bastu för vårt
manskap då vi återvänder svettiga och sotiga från olycks-tillbud och så förvaringsutrymmen som hela tiden behövs allt mera och mera. Salen har senast renoverats 1988 och då bestämde museiverket att den tidigare färgsättningen skulle bibehållas.
1991 renoverades festvåningens kök till ett välfungerande och välutrustat modernt kök.

Man kan dock med fog säga att det aldrig finns någon brist på arbete för våra medlemmar då detta hus hela tiden kräver mycket underhåll, men vi är dock lyckliga och stolta att vi har detta vårt Brandkårshus som våra
föregångare förtjänstfullt uppfört för den frivilliga brandkåren i Borgå. Detta hus är för många av oss som vårt andra hem, här trivs vi och här vill vi gärna arbeta, fast det ibland kan kännas tungt och krävande men då igen något projekt har färdigställt så tar vi itu med följande.

Många besökare i huset har förväxlat porträttet av kårens mångåriga kårchef och sedermera hederschef Konsul Gustav Arvid Söderström med general Adolf Ehrnroth. Denna Gustav Söderström verkade hela 17 år som kårens mycket uppskattade och framåtsträvande kårchef.

Texten sammanställd den 3.1.2009 av (uppdaterad 10.3.201 1 )

Hederskårchef
Peter Söderström